Röda Stjärnan - en av Europacupens stora överraskningar
Om vi tar en kort titt på UEFA Champions Leagues historia under de senaste åren lägger man märke till att det sedan finalen i 2003/2004 års upplaga, där Jose Mourinhos FC Porto mycket överraskande vann, har det inte funnits en enda klubb i en liga som inte är en av de fem stora i Europa (Spanien, England, Italien, Tyskland och Frankrike) i någon final. Och om vi betraktar hela perioden från 1992/1993 (säsongen då turneringen ändrade namn från Europacupen) har vi bara ha två fall till som liknar den portugisiska klubbens prestation, vilket är Louis van Gaals AjAjax ax under åren 1995 och 1996, detta strax före tillämpningen av Bosmandomen som kom att förändra fotbollen så mycket.
Röda stjärnans historia
Klubben Röda Stjärnan bildades1945 i samband med andra världskriget, när en grupp ungdomar från en amatörfotbollsliga bestämde sig för att skapa en klubb i Belgrad som skulle bli den enda överlevande klubben i Belgrad-området av alla de som skapades före och under kriget. Klubben växte snabbt och lyckades 1951 vinna sin första titel i den jugoslaviska ligan, efter att ha slutat tvåa i de två tidigare säsongerna. Det var det första steget för en klubb som skulle vara en av de dominerande i landet och alltid vara en av utmanarna till titeln, och som vann massvis med olika titlar på nationell nivå.I mitten av 1980-talet började klubben ett sökande efter de bästa talangerna i det jugoslaviska territoriet med avsikten att stega förbi sina rivaler, och på så sätt anlände spelarnamn som Robert Prosinecki, Dejan Savicevic, Vladimir Jugovic och Sinisa Mihajlovic (som tragiskt gick bort 2022, endast 53 år gammal). Några av dem som var del av det jugoslaviska U20 världsmästarlaget. 1990 skulle klubben anställa Ljupko Petrovic, en manager på uppgång efter att ha vunnit andraligan med Spartak Subotica 1988 och den jugoslaviska ligatiteln med Vojvodina året därpå.
Europacupen 1991
På den tiden bestod Europacupen endast av mästarna i varje liga och som mästare i Jugoslavien var Röda Stjärnan ett av lagen som kvalificerat sig. Formatet var direkta utslagningsmatcher i dubbelmöten, förutom finalen som bara bestod av en match (som idag). Belgrad-laget startade turneringen genom att möta schweiziska Grasshoppers som de kom att eliminera enkelt med det sammanlagda resultatet 5-2.I nästa omgång väntade skottarna Glasgow Rangers, som vid den tidpunkten var den absolut dominerande klubben i den skotska ligan och precis vunnit sin andra raka ligatitel i den serie med nio raka ligatitlar de skulle ha. I det här dubbelmötet avgjorde Röda Stjärnan mötet redan i den första matchen då de slog skottarna med 3-0. I kvartsfinalen blev östtyska Dynamo Dresden en munsbit för jugoslaverna då Röda Stjärnan vann båda matcherna med 3-0, den första på sportsliga grunder och den andra på walk-over på grund av bråk på läktarna orsakade av det tyska lagets fans som gjorde att matchen inte kunde spelas klart, Röda Stjärnan ledde då med 2-1 i den matchen.
Den finalen väntade franska Olympique de Marseille som leddes av Bernard Tapie, och som hade kört över alla sina motståndare under hela turneringen.
Finalen
I Jugoslavien överskuggades glädjen över Röda stjärnan prestation av den växande spänningen mellan de olika staterna som utgjorde landet, stater som försökte separera sig från Jugoslavien i jakten på självständighet. I denna verklighet väntade en final som skulle spelas på San Nicola de Bari-stadion och Röda Stjärnan skulle möta med ett franskt lag som hade fått en betydande ekonomisk investering som anses vara en av de första klubbarna (kanske den första) att ta emot den här typen av investeringar från en miljonär, något som har blivit mycket vanlig inom fotboll idag.Marseille hade tack vare sina nya pengar värvat stora namn som Chris Waddle, Jean-Pierre Papin, Abedi Pele, Jean Tigana samt Dragan Stojkovic, en jugoslavisk (serbisk) stjärnmittfältare som hade kommit till den franska klubben från just Röda Stjärnan. Marseille kännetecknades av att utnyttja kontringar effektivt på grund av de fantastiska spelarna de hade på topp och av denna anledning bad tränaren Petrovic, som analyserade många av fransmännens matcher, sina spelare att helt enkelt ge bort bollinnehavet, och till och med gå som så långt som att lämna tillbaka bollen till Marseille när de väl hade den.
Den jugoslaviske tränaren planerade för att matchen skulle sluta 0-0 och att man sedan skulle kunna vinna på straffar med hjälp av veteranmålvakten Stevan Stojanovic, och han fick matchen precis dit han ville. Finalen var en väldigt tråkig historia och Röda Stjärnan koncentrerade sig bara på att försvara. Man lyckades med att hålla 0-0 matchen ut och den gick till straffar. Väl där räddade Stojanovic den första straffen från Manuel Amoros, och i övrigt satte alla spelare sina straffar och Petrovic matchplan gick precis som han hoppats, och det slutade med att ett Balkanklubb för första och enda gången vann Europacupen.
Trots denna stora prestation och det faktum att laget representerades av Jugoslavien som nation, med en blandning av serber, montenegriner, kroater, bosnier och makedonier, som tillsammans skapade europeisk fotbollshistoria, hindrade detta inte starten av kriget som skulle leda till att detta fantastiska Röda Stjärnan laget splittrades. De skickligaste spelarna i det jugoslaviska laget lämnade klubben för klubbar i Italien och Spanien, de främsta ligorna i Europa vid den tiden.
Följ oss
