Roman Abramovichs första år med Chelsea
Efter nästan två decennier med Roman Abramovich som ägare av Chelsea ser vi tillbaka på hur hans ankomst till den engelska klubben var och hur det första året var, som ofta glöms bort eftersom man ofta misstar sig och tror att Abramovich-eran började med Mourinhos ankomst till det blå laget. Sanningen är dock att det första året var en nödvändig övergångssäsong, och en mycket framstående sådan för Chelsea som till slut inte fick den belöningen som den ryske magnaten hoppades på.
Pre-Abramovich Chelsea
För att ge lite sammanhang om vad Chelsea var innan ryssens ankomst, ska vi prata om säsongen 2002/2003, den sista innan Abramovichs köp av laget. Fram till den säsongen hade det blå laget bara vunnit en ligatitel någonsin (1955), och hade totalt 12 troféer i sitt prisskåp. Under säsongen 2002/2003 coachades Chelsea av Claudio Ranieri, den italienska tränaren som flera år senare skulle bli känd för sitt storslagna mirakel med Leicester, men som då var känd för sina framgångar i de italienska lagen Cagliari, Fiorentina samt spanska Valencia.Den italienske managern hade spelare med stort anseende i Europa i laget, som Marcel Desailly (som var ordinarie på bekostnad av en ung John Terry), Emmanuel Petit och Gianfranco Zola. Den italienska spelaren var lagets bästa målskytt för Blues, även om detta skulle bli hans sista säsong på Stamford Bridge innan han återvände till sitt hemland. William Gallas och Frank Lampard, båda i klubben sedan 2001, var de spelare med flest matcher den säsongen.
Chelsea var ett konkurrenskraftigt lag som lockade några av Europas bästa spelare i slutet av sina karriärer eller spelare på mellannivå. Men den laguppsättning som Ranieri format ledde till skulder, och klubben kunde därför bara spendera 500 000 euro på nyförvärv under säsongen. Ranieris Chelsea slutade på fjärde plats i Premier League, vilket kvalificerade dem för nästa säsong i UEFA Champions League. Den italienske tränaren förklarade senare att denna kvalifikation var avgörande för att Abramovich skulle besluta sig för att köpa klubben.
Köpet av Chelsea
År 2003 var Roman Abramovich en 36-årig rysk miljardär som inte var särskilt känd i världen, och "legenden" säger att hans intresse för att köpa en fotbollsklubb väcktes den 23 april samma år efter att ha sett Ronaldo göra hattrick mot Manchester United på Old Trafford i Champions Leagues kvartsfinal. Atmosfären på arenan och matchens underhållningsvärde fick ryssen att vilja skaffa en klubb och vinna turneringen.Så i juni 2003 köpte Abramovich Chelsea från Ken Bates (som förvärvat klubben 1982 för en symbolisk summa av 1 pund) för cirka 165 miljoner euro, varav mer än hälften gick till att betala klubbens skulder. Med Abramovichs köp av Chelsea ökade klubbens aktiepris plötsligt med 46%, vilket gjorde investeringen inte helt olönsam.
Säsongen 2003/2004
Idag är den här typen av köp av klubbar av utländska investerare ganska vanliga, men då var det något nytt och därför var det inte klart vad som skulle hända med klubben. Även om det började ryktas om vilka spelare ryssen skulle värva, verkade det osannolikt att en fotbollsklubb skulle investera så mycket. Numera vet vi att Abramovich inte hade några problem att spendera stora summor på spelare.Endast några veckor efter Chelseas köp började värvningarna komma: Glen Johnson, Geremi, Wayne Bridge och Damien Duff anslöt i juli 2003. Men de stora summorna kom i augusti då de mer kända spelarna anlände, med namn som Juan Sebastian Veron, Hernan Crespo, Adrian Mutu, Joe Cole och Claude Makelele. Den säsongen var Chelsea den klubb som spenderade mest i världen, 170 miljoner euro - något som kanske inte verkar så imponerande i dagens fotbollsvärld men som blir mer tydligt när man jämför med Manchester United som då spenderade 56,5 miljoner.
Claudio Ranieri
Ranieri blev därmed ansvarig för att sköta övergången från det tidigare Chelsea med Desailly, Zola och Petit, till ett nytt Chelsea där spelare som Lampard, Terry, Makelele och Joe Cole spelade en stor roll. Och det gick inte så illa. De första 15 Premier League-matcherna resulterade i endast en förlust (mot Arsenal) och tre oavgjorda, och de slog lag som Manchester United och Liverpool. Chelsea slutade på andra plats, endast bakom Arsenals "The Invincibles" och före Manchester United.
Detta var Chelseas bästa placering sedan Premier League skapades och en betydande förbättring från fjärdeplatsen året innan. I Champions League besegrade de slovakiska ilina i kvalet och slutade etta i gruppspelet (i en grupp med Sparta Prag, Lazio och Besiktas), och man slog ut Stuttgart i åttondelsfinalen. I kvartsfinalen väntade Arsenal, deras största rival i Premier League. Chelsea vann totalt med 3-2 efter ett avgörande mål av Bridge i den 87:e minuten i returmötet.
Abramovichs lag nådde med andra ord semifinalen (vilket redan var historiskt för klubben i turneringen) där de mötte AS Monaco, tränat av Didier Deschamps med spelare som Giuly, Rothen, Evra, Morientes och Adebayor, och hade just slagit ut Real Madrid ur turneringen. Ryssens dröm var nära att uppfyllas redan det första året, men Abramovich skulle förstå att det inte skulle bli så lätt då man fick se sig utslagna av Monaco med totalt 3-5.
Följ oss
